Jag ser upp mot stjärnorna och ser så mycket, samtidigt som jag inte ser någonting alls. Jag ser det jag väntar på, det jag längtar efter och det jag hoppas på.

Sedan ser jag ingenting alls, för det är bara tankar och fantasier. Att tänka är inte som att se eller känna, att tänka är inte att ha utan det är att vilja ha. Att fantisera är att försvinna från verkligheten en stund, oftast till någonting som vi anser vara bättre. Jag vill så mycket men jag vet inte vad jag vill, varför är det så? Ett andetag in och ett andetag ut, en vilsen blick, en pust och sedan är allting som vanligt igen. Jag är tillbaka där jag började, vart det nu är? Jag blundar och ser inte längre stjärnorna som lyser, jag ser inte stjärnan som helt plötsligt slocknar och jag ser inte stjärnfallet som är över på en sekund. När jag öppnar ögonen igen ser jag inte att någonting är förändrat men under den tiden jag blundat har livet förändrats för en massa människor runt om i världen. För vissa till det bättre och för andra till det sämre, här ligger jag och varken ser eller känner någon skillnad alls. Just nu är jag den jag är men inte den jag för alltid kommer att vara, eftersom att små små detaljer förändrar mig hela tiden. Men så länge jag följer mitt hjärta är jag den jag vill vara!   

Har haft öroninflammation i en vecka nu men det känns äntligen som om det är på bättringsvägen.  

Kommer förhoppningsvis kunna börja träna igen till veckan och det har jag verkligen längtat efter. Känns som om det är flera månader sen jag fick dra på mig all målvaktsutrustning och slänga mig efter bollar. 

Ska bli så roligt att dra igång en ny och hel säsong med Söderhamn

Att vara tränare är oxå någonting som jag tycker är väldigt roligt och ikväll är det dags att dra på sig ledar-tröjan igen. P12/P14 blir det denna säsong, Spännande.      

  "Drömmar levereras en storlek för stora så att vi kan växa in i dem"

Att drömma är en sak och att uppfylla dem en annan. Jag tror att det är som att kunna skilja mellan rätt och fel men ändå göra fel. Att drömma är naturligt men precis som känslor döljer vi dem för ofta. Jag tror att precis som med känslor är vi rädda, rädda för resultaten av att våga visa det vi tycker och tänker. Rädda för att det inte ska bli som vi tänkt oss. Rädda för att såras eller misslyckas. Varje känsla vi håller kvar inom oss tynger oss, det vi inte vågar låta andra veta tynger oss. Vågar vi inte låta andra hjälpa oss sjunker vi längre och längre ner i oss själva. Jag tror att det är så med drömmar också, vågar vi inte testa att förverkliga dem vågar vi inte vara den vi verkligen vill vara. Det tynger också för vi blir fast i det vi inte vågar lämna. Kanske för att vi redan har det bra och känner oss trygga, kanske för att vi är rädda för att mista allt. Vissa drömmar är helt enkelt bara drömmar och fantasier men andra drömmar är mål vi vill uppfylla och vågar vi inte prova så växer vi aldrig in i den dröm vi vill leva och någonting kommer därför alltid att fattas.

Våga visa vem du är och vad du vill, för ingen annan är som du och du är den ända som kan visa vem just du är.  

Låt varandras drömmar blomma.